| 18 Kapitlet |
1 | För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
|
2 | Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
|
3 | HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
|
4 | HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
|
5 | Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
|
6 | Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
|
7 | Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
|
8 | Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
|
9 | Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
|
10 | Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
|
11 | Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
|
12 | Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
|
13 | Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
|
14 | Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
|
15 | Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
|
16 | Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
|
17 | Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
|
18 | Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
|
19 | De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
|
20 | Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
|
21 | HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
|
22 | Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
|
23 | nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
|
24 | Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
|
25 | Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
|
26 | Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
|
27 | Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
|
28 | Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
|
29 | Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
|
30 | Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
|
31 | Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
|
32 | Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
|
33 | Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
|
34 | du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
|
35 | du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
|
36 | Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
|
37 | du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
|
38 | Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
|
39 | Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
|
40 | Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
|
41 | Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
|
42 | De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
|
43 | Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
|
44 | Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
|
45 | Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
|
46 | Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
|
47 | HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
|
48 | Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
|
49 | du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
|
50 | Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
|
51 | Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
|