107 Kapitlet

 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 

 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, 

 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan. 

 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; 

 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. 

 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. 

 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. 

 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, 

 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda. 

 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, 

 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. 

 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. 

 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; 

 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. 

 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, 

 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna. 

 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; 

 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. 

 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. 

 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. 

 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; 

 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel. 

 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; 

 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. 

 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. 

 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. 

 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. 

 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 

 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. 

 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. 

 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; 

 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta. 

 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, 

 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. 

 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. 

 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. 

 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. 

 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. 

 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, 

 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, 

 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. 

 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun. 

 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.